”Mitt liv är mitt. Jag duger som jag är.”

Effektröken rullar över golvet.

Ljuspelare slår över scenen.

Oron är uppäten av applåder och omsorg från vännerna.

Tillsammans och med självklarhet tar de plats på scenen.

Idag gick ridån upp på Maximteatern.

För bara några decennier sedan hade dessa ungdomars funtionsvariationer lett till att de

levt utan förväntningar på sig.

Nu träffas skådespelarna i Revyresan av rampljuset.

De visar med all önskvärd tydlighet vilken resurs glädjen till livet är när det kommer till att

skingra tvivel. De sjunger.

”Det finns inga hinder som kan stoppa oss.

Tillsammans på scenen.

Tillsammans med er.”

På vägen hem är omtanken som dessa människor

visar varandra central i tankarna.

En fråga tar plats.

Varför förundras jag om och om av kraften i denna grupp?

Kanske är svaret okomplicerat.

Kanske är det för att människorna i ensemblen älskar möjligheten att dela upplevelser och känslor och att bära varandra mot nya höjder. Inte för att vara bäst, inte för att det inbringar pengar utan för att livet blir rikare och vackrare i upptäckten av att det som

ibland känns omöjligt är fullt möjligt

när ”tillsammans” är ledordet.
 

/Henrik Hansson